För vårdgivare
Troligen kommer du som vårdgivare i kontakt med lipödem någon gång under ditt arbetsliv oavsett om ditt verksamhetsområde är skolan, primärvården eller på en specialiserad mottagning. Lipödem beskrevs redan på 1940-talet men har först på senare tid uppmärksammats i större omfattning.
Den behandling som finns idag som kan lindra patientens besvär och förebygga försämring, bygger mycket på egenvård och patientmedverkan. Ju tidigare i sjukdomsförloppet dessa insatser sätts in, desto större är möjligheten att förebygga följdsjukdomar och nedsatt funktionsförmåga hos individen. Ökad kunskap om lipödem leder till att minska missförstånd och negativa upplevelser i vårdsituationen. De som drabbas kan då istället få hjälp och stöd som lyfter och stärker.
- Det förhållande att vetenskapligt underlag saknas och att sjukvårdsregionernas information om lipödem är sparsam kan få till följd att behandling och bemötande inom hälso- och sjukvården varierar. Detta är inte förenligt med god vård på lika villkor. Det kan också leda till att man dels inte får vård alls eller riskerar att få behandling som inte har effekt.
Källa: SBU
Om lipödem
Lipödem är med största sannolikhet en ärftlig sjukdom. Den drabbar i stort sett endast kvinnor och bryter oftast ut i samband med hormonella förändringar, till exempel pubertet, barnafödande eller menopaus. Det finns fall där hormonella förändringar, orsakade av behandling med hormonpreparat eller snabba och stora förändringar av kroppsvikten, föregått symtomdebuten.
Många gånger kan de drabbade känna igen symtomen hos någon kvinnlig släkting. Vid sjukdomens utbrott ökar kroppens fettceller i storlek och personen får större omfång vanligtvis över stuss, höfter och lår (så kallad gynoid disposition). Även överarmarna kan påverkas.
Könshormon, östrogen, anses ha en utlösande effekt på sjukdomen. Lipödem beskrivs i litteraturen som en smärtsam fettvävnadssjukdom, där syrebrist i vävnaden och följande nekros av fettceller antas orsaka smärtan.
Den minskade elasticiteten i hud och bindväv, nedsatt rörlighet på grund av smärta och ledbesvär kan även ha negativ inverkan på effektiviteten i venösa och lymfatiska systemet.
Orsak
Bild Juzo.com
Tillväxt av fettceller påverkar den kapillära cirkulationen.
Den karaktäristiska ökningen av fettväv, anses bero på att fettcellerna i de affekterade områdena har en särskild förmåga att lagra fett, vilket gör att de ökar i omfång som vid fetma. Detta sker även vid normalt BMI. Det har beskrivits att också antalet fettceller ökar, vilket tyder på en genetisk predisposition. Det ökande antalet blodkapillärer som bildas i vävnaden då fettväven tillväxer, kan förklara varför personer med lipödem ofta har lätt att få blåmärken, då de syresätts dåligt och utsätts för belastning. I lipödemangripna områden har påvisats döda adipocyter, troligen på grund av syrebrist orsakat av kraftig fettvävnadstillväxt, och infiltrerade macrofager (inflammatoriska celler). Den inflammation som skapas stimulerar fibrosbildning och försvårar viktminskning. Föreligger samtidig fetma belastas de cirkulatoriska systemen av ökat ortostatiskt tryck, som vid en längre tids överbelastning kan öka risken för ödem.
En teori om uppkomst av lipödem är kopplad till östrogenets inverkan på bindväv. Lipödem beskrivs då som en bindvävssjukdom där minskad elasticitet i bindväven ger minskat motstånd i hud och bindväv samt upphov till defekter i kärlväggarnas endotelceller. Som en konsekvens av denna medfödda strukturella defekt tillåts ansamling av vätska i vävnaden genom vidgade kapillärer och ökad filtration av plasma. Ett ökat flöde av blodplasma ut i fettvävnaden och en oförmåga att transportera bort det via det lymfatiska systemet ger upphov till syrebrist i vävnaden med efterföljande inflammatoriska processer och fibrotisering av vävnaden.
Mer forskning behövs för att klarlägga genetik, uppkomst och sjukdomsförlopp.
